vecka 35

Tänk så mycket det kan hända med kvinnokroppen på bara en vecka. Magen växer och får sin beskärda del av mumsiga bristningar, det är okej för mig, men det är bara så.. himla fult så jag längtar redan tills dom börja blekna i solen.

För en vecka sen svullnade båda mina fötter upp från ingenstans, jag blev genast oroad över eventuell havandeskapsförgiftning eftersom att den kom så plötsligt. Som tur var så la sig svullnaden över natten och sedan dess har svullnaden gått upp och ner, jag kan dock inte stänga igen mina vinterskor längre. Med det, fick jag också världens smärta i mina små stackars händer som bara blivit värre och värre, jag tappar greppet om saker, dom domnar bort och sticks. Men jag avvaktade och tänkte att det här får jag ta med BM (som jag varit hos idag), men kunde inte hålla mig så länge då jag i förr går gick runt med världens huvudvärk. Mamma tvingade in mig till förlossningen med S för att kolla upp om det är havandeskapsförgiftning på gång.

Efter lite prover, så konstaterade läkaren att det kan vara havandeskapsförgiftning på g och att vi ska ha uppsikt om det blir värre. Efter blodtryckskoll och mätning av äggvita i urinet hos BM idag, så var läget stabilt. Vad det gäller mina händer så lider jag av carpal tunnel syndrom enligt läkaren så jag fick en remiss till en arbetsteraput för att få nattskenor till händerna som kan hjälpa. Så nu hoppas jag verkligen på att dom kan hjälpa mot smärtan så att jag kan få klä på mig kläder, borsta håret, öppna syltburkar och juciepaket utan att tappa allting på golvet eller börja gråta av smärta.

Jag känner mig så extremt värdelös.
Det börjar bli för mycket för psyket med alla dessa komplikationer och krämpor. Jag vill bara ha vår bebis här. Nu. Så att jag kan få må bra rent fysiskt igen. Jag känner mig helt trasad.

/ C