nära

Det är nära nu, snart är vår lilla tuss här. Hela graviditeten har rusat iväg. Om inget annat har den nog mest varit fruktansvärt omtumlande och smärtsam. Jag vet inte varför jag gick in i det här så lättsamt? - Det är inga problem. Jag kommer kunna arbeta till slutet. Jag kommer inte få foglossning. Jag kommer inte svullna upp.

Tji fick jag!
Men ändå rätt inställning va? Haha, jag följde liksom Nisse Simonsons lag i positivt tänkande. Gör man det, så får man inte ont. Inte i kropp, inte i knopp, inte ens i själen.

Det är ganska konstigt att jag är förvånad när jag haft en mamma som fött mina sex yngre syskon på löpande band under min uppväxt. Jag har missat totalt att hon haft fruktansvärd foglossning och lidit av extrem vattensvullnad att hon knappt kunnat stå på fötterna. Och någonstans så glömde jag av alla hennes graviditetskomplikationer. Det var inte förrän jag blev inlagd i julas jag faktiskt insåg att alla mina sex yngre syskon är prematurt födda från vecka 29 till vecka 35 och trodde just i det skedet att jag skulle gå i min mammas fotspår.

Hur har jag kunnat förtränga alla besök på neo? Kuvöserna? Slangarna in i näsan på mina småsyskon? Kanske blev det så ofta, att det blev normalt i samband med mammas födande och att få ett till syskon?  Efter timlånga samtal i köket med mamma sedan jag kom hem från sjukhuset, har jag äntligen fått minnet tillbaka från denna tid.

Jag är så himla glad att vår lillkille har valt att stanna i min mage. Jag har gått in i vecka 34 nu.

/ C