Det där med perspektiv & tankar.

Att försöka vara en bra man när ens kvinna är gravid.
Det känns som en nästintill omöjlig ekvation.
Nästintill.
Man försöker hela tiden sätta sig in i sin partners situation.
Man försöker verkligen förstå olika krämpor.
Olika humörsvängningar.
Olika situationer.

Men det går aldrig riktigt så bra som man vill, att sätta sig in i situationen.
Att få perspektiv.

Jag tänker ofta på det.
Att jag önskar att jag kunde dela allting, verkligen dela på riktigt.
Men någonstans på vägen så fallererar det rätt grovt.
Jag har inte & kommer aldrig ha (så länge inte biotekniken tar ett JÄTTEkliv framåt) en bebis i min mage.

Det gör mig lite "ledsen" ibland också, för jag vill också få känna sparkar i magen.
Jag vill också få känna när den har hicka.
Men nää.

Det känns lite som om allt man kan göra är att verkligen försöka.
Och jag skulle ljuga om jag sa att jag försökte så mycket som jag borde alla gånger.
Men ändå.

Nej gud, vad detta första inlägg från mig blev deprimerande och nästan självömkande.
Inte min mening.

Jag är hur lycklig som helst över att vi snart ska få en liten knodd.
Det ska bli så otroligt häftigt och jag är så sjukt peppad.
Jag är egentligen hur lycklig som helst över rätt mycket just nu!

Ingenting är egentligen negativt just nu.

Och på fredag blir det läkarbesök som ni kunde läsa nedan.
Det kommer nog gå bra.
Bebisen har nog för stora fötter för sin mammas mage.
Undertecknad har ju skostorlek 47, så han brås väl på sin pappa.
Haha.

Sova lite nu kanske.
Lite Star Trek först bara.

God Natt!

/S